Personligt

Jag sysslar med ord och bild. Jag skriver böcker. Mötet med människor roar mig lika mycket som att skriva eller fotografera.

Jag har småländska rötter, en pappa uppvuxen i Kiruna, men är själv från Mjölby, en järnvägsknut vid kanten av östgötaslättens stora himlar. Himlar som pepprades av skränande kajor i skymningen.

Jag växte upp i en vacker trädgård till dunket av tågen som passerade. Bort. Bort. Vibrationerna fick kristallglasen i skåpen att klirra och mitt i natten kunde jag vakna av att något hårt föll i golvet.

Efter avbrutna juridikstudier i Uppsala, läste jag konstvetenskap, socialantropologi, etnologi, ekonomisk historia och dramatik. Jag bodde i ett hus med folk från hela världen, vi hade en skuta i skärgården och ett 1600-talshus i en slottsallé. Och vi hade visioner. Men vart ledde det? Vad skulle jag bli?

-Du kan bli journalist, sa en vän. Och resa och skriva.

Jag hade rest i Europa, mött öknen i Mellanöstern, åkt Greyhoundbuss genom USA:s sydstater, varit ett halvår i Latinamerika. Och jag hade börjat skriva.

Jag började på Journalisthögskolan och flyttade till Söder i Stockholm senare delen av 70-talet och är till min förvåning kvar än. Sen dess har jag frilansat. Kanske hade livet blivit annorlunda om jag fått praktik på Femina. Det blev Pockettidningen R, där jag gjorde djupintervjuer och wallraffade. Var med och grundade Journalistgruppen 1978. Då låg lokalen i en saneringsfastighet på Brunnsgatan 4, nära Stureplan.

Det finns olika teman i mitt skrivande.

Reportageresorna har ofta handlar om att skilda människors livsvillkor. Ett halvår i krigets Libanon, i Beirut, i de palestinska flyktinglägren. Etiopien. Äldste sonen (- 81) fyllde två år på en reportageresa till Maldiverna och blev nitton i Mocambique, där vi undersökte ett projekt för rehabilitering av f d barnsoldater. Yngste sonen följde med till Indien månaden innan han blev myndig 2007. Det blev reportage om den förorenade floden Ganges i vallfärdsorten Varanasi. När jag stötte på begrepet interfaith i USA skrev jag om att mötas över religionsgränser, en motbild till det hat som utlöstes efter 11 september 2001.

Resandet som tillstånd och inspiration intresserar mig. Jag har följt den amerikanska konstnärinnan Georgia O´Keeffe spår i New Mexicos ökenberg i sydvästra USA. Öknens vidder liknar tundrans. Jag fick upp ögonen för det arktiska när jag blev utvald att följa med på en polarforskningsexpedition till ryska Arktis, vilket gjort att jag senare rest till Svalbard, både i midnattssol och mörkertid.

Redan innan jag blev mamma skrev jag för barn, t ex Kamratposten. Med tiden blev det fiction, ett 20-tal manus för TV med dockorna Nisse och Klara och serien Värsta bästa vänner om dockor med mångkulturellt tema. Jag har också skrivit om barn för vuxna. T ex för Rädda Barnen.

De existensiella frågarna väcktes i mitten av 80-talet när jag gick igenom en djup sorg och tyngden förskjöts inåt. Jag fick ro i skogen, av sjön och havet vid vårt sommarhus i Roslagen. Orden räckte inte - drömmar, sagor, myter och meditation blev viktigt. Jag började fotografera på ett nytt sätt. Gjorde radiodokumentären Lille Olle andas inte mer och korta stillbildsfilmer. TV-program om ondska bl a. Sångcykeln Blå bergets stämma.

Erfarenheten omvandlades i arbete med andra. Jag var drivande i att starta en förening för föräldrar som mist barn, numera Spädbarnsfonden, byggde upp verksamheten och ledde retreater. Skrev böckerna Ett litet barn dör Ett ögonblicks skillnad och Mörker och ljus Små barns livsfrågor är också vuxnas. Orden har fått ritens form i Vår ogråtna gråt, en mässa för föräldrar som mist barn, med ett isblock som symbol för frusna känslor.

Jag har också skrivit en mässa för separerade och skilda, När det känns som allt har brustit där symbolhandlingarna grundar sig på elementen jord, luft, eld och vatten. Mässan genomfördes först i Storkyrkan, Stockholm 2003, sedan på andra håll. Intresset och reaktionerna gjorde att jag skrev boken Skilsmässa – ritualer vid separation (2005).

Periodvis satt jag tidigare och skrev i författarinnan Ellen Keys hem Strand vid Vättern som stipendiat, vilket blev en bok efter många år Ett hem för själen Ellen Keys Strand (2000). Platsen var ett återvändande till min barndomstrakt.

Sen många år har jag en koloniträdgård i backen nedanför mitt hem på Söder. Min senaste bok Refugium Trädgård som tillflykt (mars 2008) handlar i ord och bild om Hans Drost, f d landskapsarkitekt som har en 235 kvm stor trädgård nära min. En tillflyktsort, en stilla plats mitt i stan. På samma sätt som boken Ett hem för själen Ellen Keys Strand var ett möte med författaren Ellen Key via en vandring genom rummen i hennes hus möter vi Hans Drost genom den inåtvända trädgård han skapat, liksom hans minnen från uppväxten i andra världskrigets Tyskland.

Jag har suttit i Författarförbundets styrelse och är med i Internationella utskottet, vilket bl a medfört engagemang i Zimbabwe, Kurdistan, Mellanöstern, Iran. Jag är med i styrelsen för Östersjöns Författar- och Översättarcentrum, ÖFÖC i Visby. Det har fört med sig resor till St Petersburg och Kaliningrad i Ryssland.

Jag behöver både verksamhet och drömmar. Har det gått för fort måste jag stanna upp. Som en slags andning. En ton som blåser med olika styrka genom kroppen.

För utskrift:

Markera texten och skriv ut